Gästbloggerska Februari: Ulf Börjesson

Gästbloggerska hos Fiskemorsan... Jag har haft lite olika känslor inför detta, i huvudsak positiva, men jag måste erkänna att jag har varit rejält nervös också. Det bästa är nog att göra som alla andra, börja med presentationen. Jag heter Ulf och jag är Flugfiskare. Om ni frågar min omgivning så är det en av de saker som nämns först. ”Ulf fiskar”, ofta följt av en lite förvirrad tystnad eller menande blickar. Som så många andra så började detta i barndomen, min familj kommer från olika landsändar men skulden för fiskeintresset ligger helt och hållet på min mammas sida. Framförallt min morfar, hans systrar och bröder och all släkten i gränslandet mellan Norr och Västerbotten. Minnen av oändliga somrar när man doftade beckolja blandat med myggolja och fiskade hela tiden. Var det varma dagar så fiskade vi abborre, på kvällarna var det harr och öring i strömmarna. Med toppknutet och fluga långt innan Tenkara hade nått över havet. Min mammas faster och hennes man hade en lanthandel, de körde varubil till de intilliggande byarna och gårdarna. Överallt fanns åar och sjöar och jag hade öron stora som parabolantenner. Mopedålder däruppe var när man var stark nog att hålla mopeden upprätt. Jag och min syssling for som tättingar mellan åarna i grannskapet. Vissa saker etsar sig fast i minnet. I lanthandeln fanns till exempel en fantastisk skatt! Flugor, krokar och spolar av fiskelina. Vi sprang ärenden och hjälpte till för att få en chans att fylla på vårt förråd av flugor och kanske köpa en ny spole lina från Arjon eller Hörgård. Det doftade så som det enbart kan göra i en lanthandel och de bästa flugorna kom i pappkartonger från något ställe som hette ”Hardy Bros” i England. Vi ville helst ha March Brown, Peter Ross eller Black Gnat, de fungerade bäst.

På vintern, när vi sålde jultidningar hoppades vi få ihop pengar till ett riktigt flugspö, kanske ett Lapplandia från ABU med en Deltarulle. Eller det där fina spöet i hörnet, från norska Hörgård. På klingan kunde man läsa ”Lillemor” 9fot 6-7. Det där 6-7 var en AFTM beteckning och talade om vilken lina och rulle man kunde ha och följaktligen hur stor fisk man kunde få. Allt detta hade vi lärt oss i redskapskatalogerna, först och främst vår bibel, Napp & Nytt från A.B.U i Svängsta.

Mer praktiska saker lärde vi oss från andra. Det fanns en liten å, eller bäck som den kallades, inte så långt från lanthandeln. I den fanns en badplats dit man vågade sig framåt skymningen, myggen var inte hälften så illa som bromsarna som jagade oss därnere under de solvarma dagarna. I skymningen var det också läge att smyga sig ner till de större höljorna och de svarta, djupa krökarna för att försöka fånga en fisk. En gång var jag och morfar där nere, vi hade redan fått flera fina fiskar som låg inbäddade i björkris i fiskekorgen när morfars spö böjde sig i en oroväckande kurva under rusningarna från en stor fisk. Både öringen och jag hoppade flera gånger, morfar tittade på mig irriterat under buskiga ögonbryn. En av de viktigaste fiskereglerna var att vara tyst! Men den här gången var upphetsningen för stor för att jag skulle kunna vara tyst. En jättefisk! En jättefisk! När morfar efter en stund fick in öringen, försiktigt lossade kroken och för en besviken åskådare förklarade att vi hade fångat nog och att de stora fiskarna behövdes om det skulle bli fler i ån, då tittade jag misstroget på honom. Den öringen måste ju ha vägt minst ettochetthalvt, vilken trofé! Jag hade redan föreställt mig hur jag skulle bära den triumferande in i köket. Idag förstår jag morfars beteende bättre och önskar ibland att fler följde hans exempel. Som bloggare ska man tydligen hålla sig kort, det är inte min starka sida, men här slutar det. Med en returnerad öring och minnet av myggbett som på något vis inte kliade så illa på den tiden. När alla somrar var varma och alla vatten var nya!

(foton: Ulf Börjesson / Fotot på Ulf: Johan Klingberg)