Gästbloggare Juni: Anna Sjöberg

Ja, nu sitter man på kontoret igen och försöker acklimatisera sig till verkligheten. Den alltför vanliga verkligheten som visserligen är väldigt kul och gör att man får lön varje månad, men som man ibland helst skulle byta ut mot något annat. I huvudet rullar en liten melodislinga. Min egenhändigt omgjorda version av låten ”I wish I was a punkrocker” där jag istället sjunger ”I wish I was a troutbum girl with a flyrod in my hand”. Det är inte första gången jag har svårt att fokusera på nuet efter en härlig upplevelse. Jag vet att det dämpar sig, dag för dag blir det enklare att koncentrera sig på pensionsutredningar, socialförsäkringsregler i andra delar av världen och ansökningshandlingar. Men i början, när man fortfarande känner havslukten och kaströrelsen i armen, hör vännernas snack och några sköna dialekter i huvudet. Då är det svårt att vara 100 procent närvarande i nuet. Och jag vet inte heller om jag önskar att känslan ska avta… Det som fångat mig den här gången är en havsöringstrip till Gotland. Min vän Jimmie föreslog att jag skulle följa med på deras havsöringstur över Valborgshelgen. Efter ett litet funderande bestämde jag mig för att hänga med, och nytt spö inköptes snabbare än en gris blinkar. Jag måste säga att jag inte var så insatt i resans planering och syfte men jag fick i alla fall veta tidpunkt för avfärd och lite info om hur vi skulle bo. När det närmade sig avfärd jag veta att hela helgen skulle filmas, och bild- och ljudkille anslöt till sällskapet sent på torsdag kväll. Morgonen efter började inspelningarna och redan innan vi hann ut till bilen fick man en försmak på vad helgen skulle innebära. Scenen när vi skulle in i bilen togs om tre gånger innan vi äntligen kom iväg… Därefter blev det diverse omtagningar, tvära stopp på vägen när go-pro kameran ramlade av och en del spring (och fall) med tung utrustning för vår kameraman. Förhållandena på Gotland var den här helgen inte helt optimala för flugfiske. Det blåste friskt och vi fick åka runt en del på ön för att hitta lämpliga fiskeplatser. Man tycker att om det blåser på ena sidan av ön borde den andra erbjuda lä, men det gäller tydligen inte Gotland. Vi hittade dock flera fina ställen och många såg rejält heta ut. Jag försökte lyssna och lära, ställde frågor om var man skulle fiska, vilka flugor man borde ha och helt enkelt hoppas på turen att stöta på en hungrig havsöring. Micke hade fått en öring redan första kvällen när vi kom fram så uppenbarligen fanns ju fisken där. Frågan var bara om den ville ha det vi erbjöd… Jag hoppades så klart att jag skulle få chansen att få min allra första flugfiskade havsöring, men jag skulle ljuga om jag trodde särskilt starkt på att det skulle hända. Vi tillbringade fredagen på ett fantastiskt ställe. Ett gammalt militärt område med stora fält, raukar och fantastisk strandlinje som skapad för havsöringsfiske. Vi hade en rejäl promenad till fiskeplatsen där vi inte heller fick elda, så planen var fiske några timmar, sedan promenad tillbaka till bilen för att laga mat på muurikkan och därefter mer fiske. Sagt och gjort. Som vanligt blir det alltid längre fiske än man tänkt sig, särskilt efter att ha fått se ännu en landad havsöring. När magen kurrade tillräckligt lämnade vi våra spön och gick till bilen. Elden tändes, muurikkan togs fram och vi längtade efter att få lite värmande mat i oss. Martin gick omkring som om han letade efter något. Till slut ställde han frågan ”är det någon som sett min ryggsäck?” Med andra ord, ryggsäcken med all mat i…. Det skulle visa sig att ryggsäcken med maten låg kvarglömd i stugan, ca 6 mil bort. Det vi nu hade var en rulle med vitt bröd, smör och färska kryddor. Inte helt strandsatta men långt bort från den planerade lammgrytan i pitabröd med färsk lime och gräddfil.

"Var är maten?"

Efter en kort överläggning satte sig Jimmie och Ola i bilen för att hämta maten. Några minuter senare ringde vi dem och sa till dem att istället ta första bästa butik och handla mat, men de hade ingen plånbok, och körde därför hela vägen tillbaka till Brissund. Vi andra tog tillfället i akt, la oss ner i en hög med gammal vass, skyddade från vinden och lyssnade på Kennys fantastiska historier om diverse udda varelser han fått på kroken medan solen stekte våra vinterbleka ansikten. Eftersom timmen var sen och blodsockernivån lån, skapade vi på sant Per Morberg manér lite tilltugg medan vi väntade. Våra så kallade Hideburgare bestående av vitt bröd med smör och färska kryddor. Försiktigt värmda på muurikkan…smakade som en nobelmåltid om du frågar mig! Efter ett par timmars väntan fick vi vår efterlängtade lammgryta, och när vi tog första tuggan var vi glada att det inte blev grillkorv från macken…det var en festmåltid av sällan skådat slag…Det finns inget som slår en måltid ute i naturen. Men, det var väl inte maten jag skulle skriva om utan fisket. Kvällsfisket under fredagen gav mig min första kontakt med en havsöring på fluga. Vi fiskade nära platsen där vi ställt bilen, vi kunde se raukarna en bit bort och solen gick sakta ned med en fantastisk färgprakt. Jag hade först tänkt avsluta fisket, men stället såg så hett ut att jag beslöt mig för att fortsätta. Jag gick ut till en udde och vadade ut. Rätt som det var kände jag det karaktäristiska suget i flugan. Det satt helt plötsligt en öring på min svart-röda fluga. Jag började veva in men hann inte mycket mer än känna pulsen slå, se mig om efter lite assistans och se en skymt av öringen innan den gjorde några snurrar och rusningar och släppte. Jag var dock oerhört lycklig över att ha fått bekräftelse på att jag gjort något rätt. Rätt fluga, rätt ställe men tyvärr kanske fel fiskare…en van fiskare hade kanske lyckats landa den. Men det gjorde mig ingenting. Jag hade fått inviga mitt nya spö och det räckte! Bara att ta nya tag nästa dag. Dag två var om möjligt ännu blåsigare. Det tog en stund innan vi hittade en lämplig plats för flugfiske. När vi väl var där fick jag tips och råd av Kenny både vad gällde fluga och plats. Jag vadade ut och påbörjade mitt fiske. Efter en stund kände jag att jag hade vadat långt ut och vattnet nådde mig över midjan. För att inte riskera ett dopp började jag vada inåt land för grundare vatten. Då! Helt plötsligt kände jag bara den sugande rörelsen igen, flugan var tagen, jag lyfte spöt och ropade! Jag tittade mig om efter Kenny som såg min belägenhet och började springande ta sig fram mot mig samtidigt som han instruerade mig. Jag försökte få kontakt med de andra och såg kamerateamet skynda sig till vattnet. Fisken var pigg och gjorde flera rusningar och hopp. Min puls rusade och jag försökte göra som Kenny sa. Släppa fisken, veva in, låta den gå igen, akta stenarna och samtidigt hålla balansen. Killarna närmade sig. Jimmie med go-pro-kameran stod ute i vattnet och försökte få bilder samtidigt som fisken började röra sig i cirklar runt honom. Jimmie fick göra några snygga snurrfinter för att ta sig bort därifrån. Jag var livrädd att fisken skulle släppa men Kenny lugnade mig och sa att den satt säkert, men ropade ändå åt de övriga att hålla sig undan. Fisken var pigg och ännu inte redo för en fotosession. Kenny gjorde ett par försök att landa den, men vi lät den gå ett par gånger till. Efter ytterligare några rusningar fick Kenny till slut tag i den fortfarande ganska pigga fisken, och den var landad! Min puls har sällan varit så hög, mitt leende aldrig så stort. När jag satte mig ned på den steniga botten och skulle kroka av skakade mina händer…det var en fantastisk öring. Blank och oerhört vacker. Den mätte 60 cm och uppskattad vikt var 2,5-3 kg. Helt sagolikt. Fotograferingen tog vid och det blev både film och stillbilder innan det var dags att låta den vackra öringen gå tillbaka. Vi filmade isättningen både över och under ytan och det var med fortfarande kraftigt bultande hjärta jag såg den simma iväg. Jag tackade för fighten och gick tillbaka till stranden. Jag satt på en sten och bara pustade ut medan kamerateamet ställde en massa frågor. Jag har ingen aning om vad jag sa, jag vet bara att jag hade ett stort leende på läpparna! Foto: Kenny Cronhamn

En helt makalös upplevelse. Det här var så grymt häftigt, och bara genom att återberätta det känner jag pulsen öka. Min längtan ut till vattnet är stor, och jag hoppas att jag snart får uppleva det igen. Jag vet att det inte kommer att vara samma sak. Det är trots allt något speciellt med den första. Jag minns fortfarande den första fisken någonsin på fluga, en liten harr på en klinkhammer i Trysil elva. Jag garanterar att den första havsöringen också är ett minne för livet! Att dessutom ha turen med ett kamerateam som filmar och fotar…det är så bra att det inte är klokt! Det blev inga fler öringar för mig den här helgen. Jag är dock så oerhört lycklig över min första havsöring på fluga att det här är den mest lyckade fisketuren hittills! Underbart sällskap, skratt från tidig morgon till sen kväll, fantastisk mat och därtill en del incidenter som kvarglömd mat och hål i vadarna. Och så förstås, kronan på verket. Min fina öring!