Gästbloggare Juni: Helena Wiklund

Tankar vid ett sel Jag har satt mig på en solvarm sten och känner hur mina ben sakta värms upp av den fortfarande varma kvällssolen. Jag är i Rödingens rike och stortrivs. Selet ligger alldeles stilla och blankt och under vattenytan pågår en febril aktivitet av olika kläckningar. Detta visar sig som små lätta ringar på vattnet. För tillfället har rödingen slutat vaka, men jag vet att snart så ”rockar” det igen och den gäckande fisken kommer upp för att mumsa på de intet ont anande insekterna. På den bortre stranden ser jag min vänner rigga murikkan och förstår att den så efterlängtade kvällsmaten nalkas. Egentligen borde jag ju också vara där och hjälpa till att samla ved och förbereda maten, men inte riktigt än. Jag får ta hand om disken istället, tänker jag. Mina vänner kommer säkert inte att misstycka. Jag är glad över att jag har dem i min närhet och känner mig så trygg i deras sällskap. Vad vore livet utan dessa vänner?…nada! I ryggsäcken hittar jag en ljummen öl som jag sakta knäpper upp så att det klassiska ljudet stör tystnaden omkring mig…Pyschhh… Jag ler lite för mig själv och tar en klunk, aldrig har väl en icke kyld öl smakat så bra som nu! Brevid mig i gräset ligger tre flugaskar vidöppna och jag tittar förstrött ner i dem. Att man aldrig lär sig, tänker jag! Huller om buller har det, i en rasande fart, packats flugor av alla sorter och kulörer. Jag kan se mig sitta där hemma i köket och hålla varje fluga omsorgsfullt mellan tummen och pekfingret och tänka…Den här, den här, den blir kalas den!… som det är i så många fall, blir det sällan som man tänkt och så även nu. Den bråkdel av flugor jag använt i mina askar, under dessa dygn, tillhörde inte direkt mitt förstahands val. Rödingen har denna sommarvecka valt att spisa de mest oanseliga flugorna i asken. De fulaste och därtill också de jag har tagit med minst av…typiskt! Fisket har varit extra svårt det senaste dygnet och tafs stl 15 känns klumpigt, men jag vet att sätter jag på tunnare får jag problem om det hugger och jag ska drilla. Jag reflekterar över dagens fiske samtidigt som jag sippar på min, nu ännu ljummare, öl. Morgonen började, som den så ofta gör, med en lätt bris. En bris som, trots att den är lätt, ökar i styrka ute på selet och når strandkanten med en ganska så vass karaktär. Morgonfisket brukar det vara ganska låg aktivitet runt. Man har bla ofta en lätt vätskebrist att försöka balansera upp till normalläge, men det smakar bra gott med rödvin vid kvällsbrasan. Det är smällar man får ta, tänker jag och lyfter blicken mot fjället. Det ligger fortfarande kvar lite snö i skuggiga skrevor, snö som under några dagar minskat i omfång. Det har varit extremt varm och termometern i Fatmomakke har visat på 25 grader, när vi varit där för att duscha bort smuts och myggmedel. Tänk så vi är funtade! ? Vi lämnar ett fantastiskt fiske för att åka och duscha på en campingplats. Vi matar in tior för varmvatten, men om det kommer något sådant får vi vara glada. Sedan tvålar man in sig och schamponerar håret och sköljer av allt omsorgsfullt. Väl ute ur duschen smörjer man in sig med lotion och borstar håret, sätter sig i bilen och åker tillbaka. Väl tillbaka vid selet sätter man på sig sina smutsiga fiskekläder och formligen dränker in sig med illa stinkande myggmedel. Underbart är kort!

Denna plats är fantastisk, tänker jag. När vi kommer hit tänker jag alltid att nu är vi hemma, för det är så det känns. Det här är min plats, platsen som har ett eget rum i mitt hjärta. Här kan jag andas och varva ner efter ett tungt arbetsår. Det mina ögon får se här är brutalt vackert och när jag nu skriver detta vattnas det lite i dem. Kan man bli förälskad i en plats? Tydligen kan man det! Den mygg- och knottfulla luften bjuder på dofter av sommar, grönska, vatten, myggmedel och lägereld. Jag suckar av välbehag i min ensamhet på stenen. Solen har nu börjat sin bana längs fjällryggen och kommer snart inte värma lika mycket som tidigare, men vad gör det!? Jag vet att natten här har mycket att bjuda på, både av ljus och fiske. Jag tar mig åter en titt i min ryggsäck och hittar en tom påse. Påsen är en gåva från Jeanette, men när hon gav mig den innehöll den skumtomtar. Hon är så fyndig, min vän! Hon har köpt skumtomtarna vid jul och sparat dem tills nu. Detta har hon gjort för att hon vet att det är bland det godaste godis jag vet. Hon har slagit in påsen i julpapper och tagit med presenten hit. När vi låg i gräset dagen innan gav hon mig paketet och jag tror att hon såg hur glad och rörd jag blev. Nu är det bara en tom påse, men tanken bakom den värmde. Hon är så go, min Jeanette!

Nu börjar kvällens naturaromer att bli starkare och jag känner en viss fuktighet i luften. Jag känner också doften från det som händer borta i lägret och en hunger infinner sig. Man glömmer lätt bort att äta här och att inta ett äpple till lunch är inte ovanligt. Jag ska nog ta och packa ihop här och börja vandra tillbaka till de andra, tänker jag och sträcker lite på benen. Jag stänger flugaskarna och börjar lägga tillbaka dem i ryggsäcken då något fångar min uppmärksamhet. En krusning på vattenytan, inte så långt ifrån där jag står…och en till..och en till.. Snart formligen ”kokar” vattnet av vakande röding! Nej, jag stannar nog en stund till, tänker jag och lägger sakta och lätt ut linan i vattnet. Längst ut har jag en ful liten fluga…en som jag själv aldrig skulle valt, men tydligen finns det andra som gillar den för sekunderna senare försvinner den fule i ett vackert vak och jag kostar på mig ett leende.