Gästbloggare Januari: Siv Jansson

På Jeanettes förfrågan kommer här ett litet inlägg från mig. Jag heter Siv, eller Sivan som jag kallas av sportfiskare. Är bördig från Jämtland där fiske, då på den tiden, var en del av vardagen, som att åka skidor, sparka boll eller plocka bär. Det var något helt naturligt. Jag kom ihåg när jag var riktigt liten och hade en tunn gren som metspö med en nylonlina fastbunden i toppen och en krok och sedan låg jag på lilla bron och metade bäcköring. Eller den gången vi hade lånat ett hus vid en sjö som hette Ringsjön och fanns någonstans i närheten av Kälarne. Brorsan och jag var ute i båten och fiskade. Han sa åt mig att jag skulle kasta in mot vassen och det gjorde jag och fick på en jättestor (tyckte jag då) gädda och blev väldigt rädd. Började säkert gråta och sa att jag aldrig mer skall kasta in mot vassen. Jag ville ha abborre som vi kunde röka. Den sommaren levde vi nog på rökt abborre om jag kommer ihåg rätt. Men vi hade nog med oss några burkar konserverad kalops. Jag växte upp fick andra intressen och flyttade till Stockholm 1978, men våren 1988 hade jag turen att träffa min blivande man – det första han sa till mig var ”Jag är laxfiskare, jag”. Häftigt tyckte jag med en kille som gillar att vara ute i naturen. Det var då min passion för flugfiske startade. Eftersom jag ville dela så mycket tid som möjligt med min nya kärlek så bestämde jag mig för att gå en kurs i laxfiske. Jag hade turen att få en lax första året som jag fiskade och i och med den laxen så var jag fast i laxfiskedrogen.

Omkring 1996 gick jag en instruktörsutbildning i flugfiske och började arrangera flugfiskekurser för tjejer tillsammans med en väninna. Kurserna blev snabbt populära och det dröjde inte länge förrän jag hade haft kurser för över 300 tjejer. För att hjälpa dessa tjejer att komma ut att fiska startade jag ett nätverk och arrangerade fiskedagar. Då hade de tjejer som inte hade någon egen fiskekompis möjlighet att komma ut och fiska med andra. Fler och fler tjejer blev intresserade och även tjejer som inte flugfiskade. Det var därför som jag samlade ihop ett gäng tjejer för att se om intresse fanns att starta en fiskeklubb endast för tjejer – det var så Fjällorna föddes. Jag har haft det stora förtroendet att vara ordförande sedan starten 2003. Nu är det väl snart hög tid att någon yngre förmåga tar över. Jag har lagt ner många, många timmar och kronor på Fjällorna under årens lopp, men jag har fått otroligt mycket tillbaka som till exempel alla dessa underbara vänner som jag fått över hela Sverige.

Fisket för mig betyder mycket ur lite olika vinklar. Själva fisket kan vara allt från ljuvligt behaglig aktivitet till ett dj-a slit som när det är halv storm och helt säkert motvind och spöregn, som det var vecka 26 i somras när jag fiskade lax. Då frågade jag mig själv vad jag egentligen höll på med. Vi hade det kallt, det var -2 grader bara 7 mil från mitt fiske och hemma i Stockholm närmade sig termometern +30-sträcket. Men så behöver man bara känna en dragning linan eller att någon annan får lax, sedan är livet underbart igen. Jag älskar tiden fram till fisket, när man planerar, som nu, när jag planerar min nästa fiskeresa, den som ska gå till Los Roques, Venezuela för att fiska Bonfish i februari. Det blir min 7:e resa till Karibien, men ändå är det så spännande. Jag börjar planera resan redan i mars året innan, allt för att jag ska hinna spara pengar och lägga upp en budget. Det blir inte många kronor över till nöjen, restaurangbesök, tidningar eller kläder under året. Men vad gör det när man har en fiskeresa att se fram mot. När man väl har beställt flygbiljetterna då är det nedräkning och planering i skarpt läge som gäller. Vilka spön ska jag ha med mig, rullar, linor och alla flugor som ska bindas. Ska jag boka boende eller gå runt bland posaderna? Ska jag testa Tarpon eller bara Bonefish? Jag tittar på bilder från föregående år och drömmer mig tillbaka.

Visst är det så att fisket är så mycket mer än själva fisket, det är planeringen, genom förandet och sedan alla minnen. För mig betyder den sociala biten också väldigt mycket, att umgås med alla underbara sportfiskare och att få lyssna på deras fiskehistorier. Jag har förmånen att delta på mässor och andra publika evenemang där jag kan dela med mig av mina kunskaper i flugfiske och förhoppningsvis locka flera till denna fantastiska fritidssysselsättning. I våras medverkade jag på Qvininonsperationsdagen i Bispgården Jämtland, där jag hjälpte besökare att kasta med fluga, en av dem som ville prova var min egen mamma, blind och rullstolsbunden. Hon kastade så fint, och hon såg fram mot att vi skulle fiska tillsammans under sommaren, tyvärr dog hon 20 dagar senare. En liten rolig historia angående hur jag träffade Jeanette för första gången. Min man och jag hade varit i Tobago och fiskat, vi avslutade vår semester med att åka 4 dagar till Los Roques, där vi då aldrig hade varit. Vi visste inte vart man fiskade, eller hur. Det första vi gjorde när vi kom dit var att ta en båttaxi till närmaste ö, när vi kom dit så det första som händer är att vi hör en tjej ropa ”jag har fisk” . Tillsammans med några andra svenskar springer vi dit, och vad får jag se, jo en fiskehatt med Fjällornas märke på en rödhårig tjej som står och drillar bonefish – det var Jeanette. Av Jeanette och hennes vänner får vi tips om vart vi kan fiska och vilka flugor vi skall använda och fick därmed 4 underbara fiskedagar.

Ett riktigt Gott Nytt Fiskeår önskar jag er alla.